Social fobi (som också kallas social ångest) är ett ångestsyndrom som kännetecknas av intensiv rädsla i sociala situationer. Social fobi medför betydande lidande och nedsatt förmåga att fungera i vissa delar av det dagliga livet. Diagnosen social fobi kan vara specifik (när endast vissa särskilda typer av situationer är fruktade) eller allmän.
Allmän social fobi innebär oftast en ihållande, intensiv och kronisk rädsla för att bli bedömd av andra och av att vara generad eller förnedrad av sin egen verksamhet. Även om rädslan för social interaktion kan erkännas som överdriven eller orimlig, så kan det vara svårt att övervinna rädslan.
Vanligt förekommande fysiska symptom för social fobi är: rodnande, svettning, darrningar, hjärtklappning, illamående och stammande ofta tillsammans med snabbt tal. Panikattacker kan även uppkomma under intensiv rädsla och obehag. En tidig diagnos kan hjälpa till att minimera symptomen och utveckling av ytterligare problematik, t.ex. depression . Vissa patienter kan använda alkohol eller andra droger för att lindra sin rädsla och sina hämningar för sociala tillställningar. Det är vanligt för människor som lider av social fobi att självmedicinera på detta sätt, och det kan leda till alkoholism, ätstörningar eller andra former av missbruk.
En person med social fobi kan behandlas med psykoterapi , medicinering eller både och. Forskning har visat att kognitiv beteendeterapi (KBT), antingen individuellt eller i grupp, är särskilt effektiv vid behandling av social fobi. De kognitiva och beteendemässiga komponenterna försöker förändra tankemönster och fysiska reaktioner på ångestframkallande situationer. Fokus på social ångest har ökat kraftigt under 2000-talet, med godkännande och marknadsföring av läkemedel för dess behandling. Receptbelagda läkemedel innehåller flera klasser av antidepressiva läkemedel: selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI) såsom Zoloft, Prozac, och Paxil; serotonin-noradrenalinåterupptagshämmare (SNRI) och monoaminoxidashämmare (MAO-hämmare). Andra vanliga läkemedel inkluderar betablockerare och bensodiazepiner samt nyare antidepressiva, såsom mirtazapin.
SOCIAL FOBI – HISTORIA
Litterära beskrivningar av blyghet kan spåras till Hippokrates omkring 400 f.Kr. Hippokrates beskrev någon som “genom blyghet, misstänksamhet och räddhågsenhet, inte kommer att ses utomlands, älskar mörker som livet och kan inte uthärda ljuset eller att sitta i offentliga platser; Han vågar inte komma i sällskap, av rädsla för att han ska missbrukas, skämmas, överskrida sina gester eller tal, eller bli sjuk. Han tycker alla människor iakttar honom.”
Det första omnämnandet av en psykiatrisk term, social fobi, gjordes i början av 1900-talet. Psykologer använde termen “social neuros” för att beskriva extremt blyga patienter på 1930-talet. Efter omfattande arbete av Joseph Wolpe om systematisk desensibilisering och forskning i fobier växte behandlingen av social fobi. Tanken att social fobi var en separat enhet från andra fobier kom från den brittiska psykiatrikern Isaac Marks på 1960-talet. Detta godtogs av American Psychiatric Association och blev officiellt intagen i den tredje upplagan av Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-III). Definitionen av social fobi reviderades 1989 för att möjliggöra samsjuklighet med undvikande personlighetsstörning , och införandet allmän social fobi. Social fobi hade till stor del ignorerats av psykiatrin fram till 1985.
Efter en uppmaning till handling av psykiater Michael Liebowitz och psykolog Richard Heimberg , uppstod en ökning av uppmärksamhet och forskning om sjukdomen. DSM-IV gav social fobi det alternativa namnet socialt ångestsyndrom. Forskning i psykologi och sociologi av vardaglig social ångest fortsatte. Kognitiva beteendeterapi-modeller och behandlingsmetoder har utvecklats för social fobi. Under 1990-talet, blev paroxetin det första godkända receptbelagda läkemedlet i USA för behandling av social ångest.
Social fobi kan i många fall vara en mycket handikappande sjukdom, särskilt eftersom de som kämpar med den ofta lider i ensamhet.